del av fotoniken som bygger på att ljuset växelverkar med elektronerna i ett plasma

Ordet plasmonik är en analogibildning till ordparet elektron och elektronik, där partikeln elektron motsvaras av kvasipartikeln plasmon (eng. plasmon). En plasmon är i sin tur ett kvantum av en oscillation hos ett plasma som i detta fall består av materialets fria negativt laddade elektroner och de fixa positivt laddade delarna av atomerna.

Ett exempel på plasmonik är att låta ljuset (fotonerna) växelverka med elektronoscillationerna (plasmonerna) på ytan av en metall. Kvantmekaniskt beskrivs samverkan mellan foton och plasmon i ytskiktet med en ny partikel, som kallas ytplasmonpolariton (eng. surface plasmon polariton), men fenomenet kan beskrivas med klassisk elektromagnetism. Växelverkan medför dels att det elektromagnetiska fältet koncentreras till ytan, och dels att våglängden i en vågledare kan göras avsevärt mindre än vakuumvåglängden. En möjlig tillämpning härav är att integrerade fotonikkomponenter i form av vågledare kan bli väsentligt mindre (på bekostnad av mycket hög dämpning) än i jämförelse med integration med enbart dielektriska material, som normalt har en liten relativ permittivitet.

Ett annat exempel på plasmonik är att utnyttja resonansfrekvensen hos plasmasvängningen. Resonansfrekvensen hos metallklädda kroppar som är några tiotals nanometer beror på metallen, formen och materialet som omger metallytan. Vid resonans reflekteras den infallande delen av vitt ljus vid resonansfrekvensen, och eftersom den är omgivningsberoende kan arrangemanget utgöra en sensor för något ämne i det omgivande materialet.

Använd plasmonik för eng. plasmonics.