språk som dels är tydligt, dels är begripligt för de avsedda mottagarna

Tydligt språk ska tolkas som motsatsen till onödigt komplicerat språk, till exempel komplicerad meningsbyggnad, ålderdomligt ordval och otydliga samband mellan meningarna. Vad som är tydligt är alltså inte beroende av mottagarna. Det kan dock förändras över tid och dessutom skilja sig mellan textgenrer.

Begripligt språk ska tolkas som att språket är anpassat så att mottagarna bör kunna förstå. Det innebär att den som till exempel skriver en text ska tänka på läsarna när hen väljer ut vilken information texten ska innehålla, i vilken ordning innehållet ska presenteras och vilka ord som ska användas.

De avsedda mottagarna ska tolkas som de som avsändaren vill nå. Begripligt språk förutsätter alltså att avsändaren gör en korrekt och grundlig analys av vilka som är mottagare av till exempel en text och hur mottagarna ska använda texten. Observera också att anpassningarna till de avsedda mottagarna kan göra texten svår att förstå för andra mottagare, men att texten ändå kan vara skriven på klarspråk.

Det finns en praxis för hur man skriver på klarspråk som brukar kallas för klarspråksprinciperna. Principerna är i första hand erfarenhetsbaserade och delvis språk- och kulturberoende. För svenskans del finns bland annat Klarspråkshjälpen som beskriver hur myndigheter ska göra för att skriva på klarspråk.

För muntligt språk finns ännu ingen motsvarande praxis. Det hindrar inte att klarspråk skulle kunna innefatta även muntligt språk.

Termen klarspråk och klarspråksprinciperna har vuxit fram inom myndighetsvärlden som ett steg i att demokratisera kommunikationen mellan det offentliga och medborgarna. Klarspråk kan dock användas även inom andra typer av organisationer och ska alltså inte tolkas som bundet till offentliga texter.

Termen klarspråk ska inte blandas samman med allmänordet klarspråk i det fasta uttrycket ”tala klarspråk”, även om det förstås finns en gemensam betydelsekärna: att uttrycka något utan omskrivningar.

klarspråksarbete