Bredband har blivit en vanlig term för snabb datakommunikation. En överföringstakt på minst två megabit per sekund är ett vanligt kriterium på bredbandskommunikation.

Ordet bredband är kort och slagkraftigt, men också förbryllande. Man vill ju att datakommunikation ska vara snabb, inte att den ska vara ”bred”. Det finns dock en förklaring. Ordet bredband, liksom bandbredd, myntades inom radioteknik och telekommunikation. Där är bandbredd synonymt med frekvensomfång. Hög bandbredd är alltså samma sak som stort frekvensomfång. Med stort frekvensomfång följer möjlighet att skicka över mycket information per sekund. Om man höjer bandbredden kan man också, om allt annat är lika, öka överföringskapaciteten.

Att frekvensomfånget beskrivs som ett ”band” kan förklaras radiotekniskt. Radiosignaler sänds ju på en bärvåg, till exempel 500 kHz. Men det räcker inte med att disponera frekvensen 500 kHz om man vill kunna sända tal eller musik med god ljudkvalitet. Radiosignalen störs nämligen av radiosändningar på näraliggande frekvenser. För att kunna sända utan störningar måste man därför hålla ett sammanhängande ”band” av frekvenser fritt från andra sändningar. Bredden på detta band måste vara proportionell mot frekvensomfånget i den musik man önskar sända. På AM-bandet är detta enkelt att räkna ut, men på FM-bandet är det komplicerat. Med bredband syftar man alltså på ett brett band av intilliggande frekvenser som används för sändning av en enda radiosignal med stort frekvensomfång.

Att termerna bredband och bandbredd har följt med från telekommunikation till datakommunikation är inget att förvånas över. Trots att telekommunikation brukar beskrivas som analog och datakommunikation som digital ligger samma tillämpade fysik till grund för båda teknikerna.

De engelska termerna är ’broadband’ och ’bandwidth’. ’Bandwidth’ ska översättas med bandbredd, aldrig med ”bandvidd” (fel). Man kan kanske tro att det är nya termer, men ‘broadband’ användes i tryck före år 1905, och ’bandwidth’ finns belagt från 1920-talet.