provmetod där man tar reda på den lägsta syrehalt vid vilken ett plastmaterial fortfarande kan underhålla en kontinuerlig förbränning

Provresultaten benämns också LOI härlett från ”limiting oxygen index”. Provet tillgår så att en gaslåga bestryker plastprovet i en sluten cylinder. Gasen i behållaren kan varieras på sin syrehalt. Vid provet bestäms den lägsta halt syre i gasblandningen där plastmaterialet kan brinna. Provresultaten tolkas som att ju högre syrehalt som krävs för att plastmaterialet skall brinna ju mer brandsäkert är det. Värdet av metoden är omstridd, bl. a. för att omgivningstemperaturen har en stor inverkan på brännbarheten.

Resultat av provning kan tolkas så att ju högre LOI-värde som erhållits vid provningen ju mindre brännbart är materialet. I princip är material med ett LOI större än 21 volymprocent svår- eller obrännbara vid rumstemperatur. (luftens syrehalt är 21 volymprocent). Liksom de flesta andra metoder att bestämma ett materials brännbarhet är denna metod omstridd. En av orsakerna är att provning sker vid rumstemperatur medan en verklig brand i de flesta fallen medför kraftigt förhöjda temperaturer. Under sådana förhållanden brinner även material som klassats som ”mindre brännbara”.

Typiska provresultat:

Material: lägsta syrekoncentration för att underhålla förbränning (% O%#x2082;)

PA: 16, PTFE: 95, PMMA: 18, PC: 24–40 beroende av fyllmedel, PVC-U: 40, PS: 23, ABS: 28, PF: 25–53 beroende av fyllmedel, MF: 30–60 beroende av fyllmedel, PA 6: 20–30 beroende av fukthalt