Uppfanns 1865 av fransmannen P. Martin och tyskarna W. och Fr. Siemens. Stålframställningsmetod där man kunde blanda tackjärn, skrot, järnsvamp och ev. malm. i en trågformad s.k. martinugn. Ugnarna eldades under första hälften av 1900-talet med stenkol. Efter andra världskriget blev det allt vanligare med oljeeldade martinugnar. Luften och generatorgas förvärmdes och blåstes in genom kanaler i ugnrummet. Råmaterialet infördes i ugnen med en speciell chargeringsmaskin. Vid s.k. basisk martinprocess tillsattes kalksten och malm. Då badets temperatur blev tillräckligt hög, började färskningen, varvid kolet i järnet oxiderades av syret i förbränningsluften och malmtillsatsen. Vid så kallad sur martinprocess, som i motsats till basisk ej gav fosfor och svavelrening, fordrades särskilt rena utgångsmaterial och kvarts tillsattes istället. För att snabba på processen användes senare syreanrikad luft eller ren syrgas som förbränningsgas. Sveriges första martinverk byggdes i Munkfors, Värmland år 1877 och det lades ner 1941. Anläggningarna (sur martin) är i dag turistmål. År 1981 upphörde produktionen av basiskt martinstål i Sverige, då Boxholms bruk lades ned.