grafisk teknik där bilden ritas på den plana sidan av träblocket (vanligtvis päron- eller alträ), och det som skall förbli vitt skärs bort med ett håljärn eller en kniv – det som inte skurits bort blir svart i det färdiga trycket

Träsnittet räknar gamla anor. Det är den äldsta av de grafiska teknikerna. När man lärde sig metoden att göra papper i Kina århundradet efter vår tideräknings början blev det möjligt att trycka böcker och bilder i träsnittsteknik.

Till Europa kom papperet i slutet av 1200-talet och under nästa århundrade dyker de första träsnitten upp, svartvita bilder, spelkort och helgon. Metoden fick snabb spridning och träsnittet blev en folklig konstart med religiösa och profana bilder i stora upplagor, ofta i starka färger. Redan på 1500-talet inföll en nästan oöverträffad blomstringstid för träsnittet med mästerligt skurna blad efter förlagor av konstnärer som Dürer, Holbein och Cranach. I den moderna grafikens historia intar Gauguins och Munchs träsnitt en särställning.

Träsnittet kan man likna vid en stämpel. De upphöjda partierna färgas in och ger bilden. I fördjupningarna är träet bortskuret med knivar och stämjärn. Man valsar på ett jämt färglager på träplattan ”stocken”. Sedan passar man in ett tunt papper (ofta japanskt) över bilden och därefter gnider man med baksidan av en sked tills hela bilden har fastnat på papperet.

För större upplagor använder man en högtryckspress. Liksom vid de flesta grafiska tekniker blir bilden spegelvänd.

Träsnittet skäres i allmänhet i längdträ och många konstnärer utnyttjar träets ådring i sin bild. (Det mest kända bladet är nog Munchs ”Kyssen”.) Andra störs av ådringen och föredrar homogena material som linoleum där skärjärnen obehindrat kan föras i alla riktningar.