Det är en metod för att åstadkomma tryck av en teckning i oljekrita på porös sten eller film, uppfunnen av Alois Senefelder. Metoden kallas också plantryck. Metoden innebär att de tryckande och icke-tryckande delarna ligger i samma nivå på tryckplattan. Man arbetar på kalksten, litoplåt eller speciell litofilm.

Under slutet av 1700-talet experimenterade mångsysslaren Alois Senefelder i München med att framställa en billig tryckform av sten för högtrycksförfaranden. Som så ofta sker trädde slumpen in och pekade på den princip som kom att ligga till grund för en ny revolutionerande tryckmetod -fett och vatten stöts bort av varandra. Senefelder ritade på en finslipad kalksten med fet krita, fuktade stenytan och valsade på fet tryckfärg som då endast fäste på de tecknade partierna. Ett papper lades på stenen och ett trärakel pressade papperet mot stenen, varvid papperet plockade upp teckningen med alla valörer från det lättaste grå till den djupaste sammetssvärta. Den första bilden trycktes 1798-litografin är den yngsta av de grafiska huvudgrupperna. Litografin fick en snabb spridning. Senefelder satte själv upp tryckerier i olika länder och skrev också en lärobok, ” Stentrycket”.

Litografin utnyttjar det faktum att fett och vatten avvisar varandra – inga nivåskillnader behövs i tryckmediet. Stenen eller plåten som används korneras och avfettas innan man börjar arbetet. Bilden kan ritas direkt på underlaget, överföras med transferpapper eller exponeras fotomekaniskt. Plåtoffsetlitografin är i dag den mest använda grafiska tekniken och dominerar all trycksaksproduktion för kommersiellt bruk. I offset trycks den litografiska plåten av först på en gummivals som i sin tur överför bilden till papperet. Detta resulterar i en från tryckmediet rättvänd bild i motsats till de flesta andra grafiska tekniker.