grafisk metod där bilden framställs genom frätning med syra

Inom grafiken benämningen på ett djuptrycksförfarande, i äldre språkbruk kallat radering. Etsning avser både metoden och det färdiga resultatet, det s.k. avdraget eller avtrycket. En plåt, vanligtvis av koppar eller zink, överdras med en skyddande fet hinna, den s.k. grunden. Konstnären utformar sin bild genom att med en etsnål eller annat verktyg arbeta sig igenom grunden. I de blottlagda partierna får sedan en syra (utspädd salpetersyra) etsa eller bita. Efter syrabehandlingen avlägsnas grunden, plåten infärgas och avtorkas så att färg ligger kvar endast i de nedetsade fördjupningarna, varpå avdraget eller avtrycket görs.

Etsning är en djuptrycksmetod, dvs. bilden ligger nedsänkt i tryckformen som vanligtvis är ca 1 mm tjock kopparplåt. Plåten täcker man men ett syrafast skikt, en s.k. grund som består av vax, mastix och asfalt Nu börjar arbetet med själva bilden. Med en stålnål tecknar man sitt motiv genom grunden och frilägger kopparn. Om man sotat grunden framträder teckningen i kopparns rödbruna ton mot ytans svärta. Det här är den mest fascinerande delen av arbetet för konstnären. Bilden framträder ljus, men måste tänkas i svart och spegelvänd. Baksidan täcks med stoppfernissa och så läggs plåten i syrabadet. Syran angriper genast metallen och redan efter en halv minut finns där tydliga spår. Ju längre etsningen ligger i badet desto djupare (och svartare) blir linjerna.

Med täta linjer kan man åstadkomma en mörk yta men man kan också strö över plåtytan ett syrafast pulver av harts eller asfalt som smältes fast varefter syran får bita runt de små kornen. Intrycket på bladet blir en grå eller svart yta beroende på etsningstiden. Akvatintetsning kallas metoden.

Från början ( under 1400–1500-talet) var etsningen framförallt ett komplement till kopparsticket men så småningom utvecklades tekniken till en självständig gren inom grafiken med många framstående företrädare: Rembrandt, Goya, Picasso.

För oss är det naturligt att tänka på England i samband med etsningskonsten. Där utvecklades under 1800-talet en tradition med framför allt landskap och porträtt som har haft ett mycket starkt inflytande på svensk grafik.